En liten tanke

 

Skrivet av volontär från Saronkyrkan (Göteborg) på Migrationsverkets Mottagningsenhet

Jag leker med tanken att jag sitter i överslafen i en våningssäng. Våningssängen står i det högra rummet som ligger längst in i korridoren. Plötsligt knackar det på dörren till rummet och när jag öppnar möts jag av en vänlig men helt främmande blick.

Blicken tillhör en kvinna som pekar, gestikulerar och verkar vilja något. Tanken far vidare.

Vad skulle jag då göra åt den där unga kvinnan som gestikulerar utanför dörren? Stänga? Stänga och låsa? Stänga, låsa och inte öppna igen? Eller, följa med?

Jag följer med. Hon ler fortfarande vänligt och medan vi går försöker hon förklara något. Hon styr fötterna mot entrén i andra änden av korridoren. Vi går ut, passerar männen som röker och hon pekar runt huset och ner för en slänt. Det verkar som hon pratar om kaffe och te.

Tanken jag leker med, är att jag är nyanländ till Migrationsverkets mottagningsenhet, Sagåsen, och inte volontären som kommer från Saronkyrkan varje torsdag. Tanken väcktes för en vecka sedan. Vem skulle jag vara?

Skulle jag vara den ensamma mannen som under tystnad tar sin kopp kaffe, diskret frågar efter ett pappersark och sedan smyger iväg?

Skulle jag vara barnet som står utanför och vinkar och tycker de fem (”shamsa”, ”five”, ”fünf”) minuterna från det att de där svenskarna kommer tills dess att de öppnar lekrummet är alldeles för långa? Skulle jag ens våga gå ner dit utan mamma?

Skulle jag vara den unga kvinnan som söker kontakt för att spela ett spel?

Skulle jag möjligtvis tillhöra skaran som har hittat några som pratar samma språk och mest tycker det är trevligt att få kaffe?

Skulle jag vara den gravida kvinnan som helst pärlar under tystnad?

Att veta vilken roll jag skulle ha i en omvänd situation är svårt. Jag har inte varit i närheten av något, som liknar den del av livet dessa människor just nu genomgår. Vissa kanske har kommit hit ”smärtfritt”, andra har haft en lång resa. Några resor känner jag till, medan andra är och förblir okända för mig.

Men i den situationen jag är, kan jag inte stänga. Än mindre stänga och låsa. Jag kan bara sätta mig på buss 761, stiga av 33 minuter senare i Stretered och vara där. Bjuda på kaffe, lyssna, pärla, prata, gestikulera, skratta, inte förstå, förstå – följa med helt enkelt.

En vanlig veckas engagemang för asylsökande

Bengt Sjöberg skriver…

Jag har precis kommit hem från busstationen där jag mött en romsk familj på väg till sin handläggare i Karlstad. Efter 8 år i Sverige verkar de ha nått vägs ände. Tre barn är födda i Sverige, men nu väntar biljetter till Kosovo som enligt handläggaren ”välkomnar dem tillbaka”. Jag satt uppe till sent igår kväll och skrev en begäran om verkställighetshinder eftersom jag läst att UNHCR och Europarådets avgående generalsekreterare Thomas Hammarberg anser att romerna i Kosovo blir utsatta för hot, våld och trakasserier. UNHCR konstatera även att Kosovo inte klarar av att ta hand om de återvändande på ett hållbart sätt. Jag har föga hopp om att Migrationsverkets förvaltningsprocessenhet ska bevilja inhibition och stoppa utvisningen, men man måste väl försöka göra något när man sett familjens förtvivlan, rädsla och ångest.

Någon timme senare träffar jag ännu en ung förtvivlad och uppskakad ung man. Den asylsökande mannen pratar mycket bra engelska. Gång på gång har han kommit till mig och berättat att Migrationsverkets handläggare sagt att han måste skaffa pass för att han mycket snart ska utvisas. Han har även sagt att han inte får arbeta. Jag menade att det inte kan vara möjligt med tanke på vad han berättat om sitt ärende. Idag när han kom fick jag titta på hans handlingar. Där stod det klart och tydligt att han har undantag från att ha arbetstillstånd, vilket betyder att han får arbeta. Hans ärende är INTE heller avgjort. Fattar inte hur Migrationsverkets handläggare kan slira så på sanningen. Nästan så att en ”from man” som jag tänder till och blir rejält upprörd.

Ja, så här kan det gå till under en vecka då asylsökande tar kontakt med mig. Det är främst asylsökande som kommer, men även de som fått uppehållstillstånd har många frågor hur allt fungerar i vårt samhälle. En familj där flera medlemmar har dubbelt medborgarskap (EU-medborgare) har bytt spår och startat ett företag. Nu krånglar byråkratin för dem. Banken låter dem inte få öppna bankkonto eftersom de ännu inte fått alla papper klara. Skatteverket avvaktar och Migrationsverket avvaktar likaså med att utfärda de sista handlingarna. Ett slags moment 22 har uppstått. De kommer till mig och frågar hur de skall gå vidare. Jag kunde aldrig tänka mig att det skulle vara så svårt när driftiga och kunniga människor vill arbeta och bygga företag i vårt land.

Så ringer telefonen och det är en ung kvinna som ringer. Hon har varit gömd i 18 månader för att undvika att bli utvisad enligt Dublinförordningen till ett europeiskt land där asylsökande behandlas väldigt dåligt. Nu har hon fått registrera sig på nytt och varit på en intervju om sina asylskäl. I det land som hon kommer från råder närmast krig. Varje dag dödas människor. Kvinnan ropar fylld av glädje: ”Bengt, jag fick permanent uppehållstillstånd! Får jag komma förbi och säga ett tack?” Nu dyker minnena från månaderna som gömd upp. Hur hon fick byta bostad eftersom man på det första stället blev sjuka, hur hon kom till en plats där det inte fanns varmvatten. Hur hennes vän blev tagen av polis då han var ute och handlade och blev satt i förvar. Alla tårar, all saknad och all rädsla och ovisshet kommer fram. Hur hon fann en trygg plats i en kyrka, men blev tvungen att åter byta gömställe eftersom hon inte kunde lita på folk från hennes land som visat allt för stort intresse för hennes förhållanden. Nu hade hon i alla fall fått PUT och nu gick allt väldigt fort. Tack och lov!

Det ringer igen på telefonen. Det är den tredje kyrkan/församlingen denna vecka som ringer och frågar vad kyrkan ska göra när främlingen knackar på dörren. Jag får berätta lite hur vi jobbar och lovar att skicka några artiklar och stolpar från seminarium som jag brukar ha om detta ämne. Prästen i andra änden av luren verkar mycket intresserad, ja taggad och ivrig att hjälpa till, men det mesta är nytt för henne. För oss började engagemanget för 23 år sedan med en iransk mamma och hennes två flickor som knackade på dörren då min fru och jag satt och drack te. Ute ven vinden och snön yrde. Den lilla familjen hade sprungit undan polisen som kommit för att utvisa dem. Så började tre års engagemang som slutade lyckligt för familjen. Tre år då min fru och jag fick lära av många misstag, men som gör att vi nu kan vägleda andra.

Jag märker en tydlig trend att fler och fler vill engagera sig för migranter, asylsökande och flyktingar. På söndag ska jag tala i en kyrka i Sala just om detta ämne: Vad gör kyrkan då främlingen knackar på dörren? Vi ska hålla till i café-delen i kyrkan och efter mitt anförande blir det frågor. Man vill verkligen lära sig mer om asylrätt och mänskliga rättigheter. De senaste åren har många nysvenskar sökt sig till kyrkans gemenskap. Man vill veta mer. Jag gläder mig medan jag tar en promenad i skogen strax intill huset där vi bor. Man måste försöka skaka av sig den frustration och ångest som man ibland smittas av när man dag efter dag lyssnar till och tar del av medmänniskors lidanden och prövningar. Åter hemma plockar jag fram dragspelet och spelar några sånger. Musiken hjälper mig också att avleda tankarna, fylla på med energi och glädje för att kanske nästa dag vara alert att ta itu med nya problem. Man blir liksom aldrig färdig och det tar aldrig slut……….

Migrantförsamlingar

Markus Sand skriver…

Förra veckan hade jag två dagar som fylldes av samtal om migrantförsamlingar i Sverige. Ett mycket spännande och utmanande ämne! Sveriges kyrkokarta förändras. Det är inte bara nya församlingar som planteras, utan även nya samfund etableras i Sverige. Detta är något vi välkomnar inom EFK och vi vill ha en generös gudsrikesattityd mot nya församlingar och språkgrupper.

Visste du t.ex. att det finns ett samfund med ursprung i Nigeria som har 15 församlingar i Sverige om man räknar med ett par som ligger i startgropen. Det handlar om Redeemed Christian Church of God (RCCG), som har församlingar i 140 länder! En av pastorerna i Sverige, en kenyan, berättade om deras årliga konvent i augusti där 7-10 miljoner människor samlas på en plats, Redemption Camp, utanför Lagos i Nigeria! Detta är ett exempel på hur mission går åt alla håll i världen idag. RCCG har en offensiv strategi för att plantera församlingar och hellre än stora församlingar har de många små. När församlingar börjar växa och bli 100-200 så delar man dem. En av RCCG-församlingarna i Sverige har också blivit en församling i EFK. Dessa församlingar utmanar mig när det gäller bön och fasta, offensiv församlingsplantering, hängivet engagemang, tydlig lärjunga- och ledarträning.

I torsdags, den 15 mars, inbjöd Missionsinstitutet vid Örebro Missionsskola och EFKs församlingsprogram till en samtalsdag om migrantförsamlingar. Tre migrantpastorer delade sina erfarenheter av att vara församling i Sverige och det var mycket intressant. En av församlingarna, en kinesisk församling i Stockholm, har funnits i ca 30 år och de jobbar nu hårt med frågan om hur andra generationen kan bli bevarad. Det handlar om barn som växer upp i Sverige och inte kan identifiera sig helt med sina föräldrars kultur, språk och kyrka och därför känner sig vilsna i en migrantförsamling. Samtidigt är ofta en helt svensk församling främmande för dem. Vad kan man göra för att de ska finna en församlingsgemenskap där de känner sig hemma?

Ytterligare en fråga är hur vi kan berika, hjälpa och stödja varandra? Jag är övertygad om att vi behöver varandra i Sverige, som kristna från olika länder. Vi behöver varandras bidrag, men hur ska det gå till rent konkret? Först och främst handlar det om relationer, dvs att vi lär känna varandra. Det handlar om att församlingar kommer i kontakt med varandra, att pastorer från svenska församlingar möter migrantpastorer. När vi lär känna varandra är det lättare att samarbeta och då kommer det naturligt. Ingen migrantförsamling är intresserad av att bli inkallad till en konferens eller gudstjänst för att visas upp, för att sjunga några sånger på ett främmande språk och bli ett exotiskt inslag. Det ska vara på lika villkor.

Jag tror att vi behöver hitta mötesplatser där vi kan mötas naturligt, på lika villkor. Vi behöver lyssna till varandra och lära av varandra. Sen är det helt ok att vi är olika.  När man känner varandra kan man uppskatta varandras olikheter och ta tillvara på varandras bidrag.  Då många migrantförsamlingar kommer från kulturer/länder där pastorn är en tydligare auktoritet än i  Sverige tror jag att det är viktigt att pastorer och församlingsledare från migrantförsamlingar får goda relationer med pastorer från svenskdominerade församlingar.

Jag kommer själv att jobba med dessa frågor inom EFK och får anledning att återkomma till ämnet. Vad tänker du? Vad har du för erfarenheter av migrantförsamlingar? Har du erfarenheter som vi kan lära av? Skriv gärna en kommentar.

Rapport från Heart for Muslims

Markus Sand skriver…

Sitter och ser tillbaka på en vecka som för mig hade fullt fokus på mötet med muslimer. Under vecka sex hölls tre konferenser/temadagar, delvis parallellt. Det var först en längre nordisk konferens om islam i Norden, sedan en studiedag tillsammans med ALT (Akademi för Ledarskap och Teologi) som sändes via videolänk från Uppsala till Göteborg, Jönköping och Malmö. Till sist var det Heart for Muslims på lördagen. Alla samlingar var i Uppsala och framför allt i Lötenkyrkan.

Jag är mycket uppmuntrad efter några väldigt intensiva dagar, då jag tillsammans Bertil Engqvist (OM Sverige) och Andreas Thornell (EFS) höll ihop dessa dagar. Vi hade två mycket duktiga talare. Ferro Mehmedovic från Malmö som talade om islamisering och islamofobi och hur vi som kristna ska förhålla oss till detta.Får nog anledning att skriva mer om det en annan gång.

Sedan hade vi också besök av David Shenk från Easter Mennonite Missions i USA (här hittar ni en intervju med honom i Dagen). Det var en mycket ödmjuk och vänlig man i 75-årsåldern som besökte oss. Han reser fortfarande jorden runt och ofta har han med sig sin fru, Grace. David Shenk talade utifrån stor erfarenhet och kunskap. Han jobbade i många år i Somalia och därefter i Kenya, bland somalier och andra muslimer. Han har skrivit flera böcker om islam och mötet med muslimer. Han berättade om många av de möten han har gjort med muslimer i olika länder. Han har vid flera tillfällen varit i Iran, inbjuden av Iran, och har talat inför tusentals mullor om Jesus. I de många dialoger han haft med muslimska lärda och muslimska ledare handlar det nästan alltid om Jesus, berättar han. De kristna som vill föra dialog med muslimer och försöker undvika att tala Jesus på grund av att våra åsikter går isär där, gör grundligt fel menar han.

Det var befriande att möta någon som så tydligt håller fast vid evangeliet i mötet med muslimer och samtidigt är så full av kärlek och värme. Han betonade hur vi som kristna ska komma med frid och fred, i enlighet med Bergspredikan och i enlighet med Jesu liv och död. Den sanna freden, och friden, kommer endast genom Jesu kors. Korset är naturligtvis stötande för muslimer, som inte tror att en profet kan dö på ett så förnedrande sätt, men David Shenk menar att vi kan inte gömma undan Jesus och korset, inte ens i dialog med andra religioner. Det är  min uppfattning att man ofta gör i religionsdialog i något slags försök att hitta minsta gemensamma nämnare. Problemet blir då istället att man inte är sann mot någons övertygelse. David Shenk var för mig ett tydligt exempel på att man kan vara i dialog med muslimer, också på ett offentligt plan, utan att tumma med det kristna evangeliet. Jag tror vi har mycket att lära av en sådan man och hans inställning.

Vem kan avgöra en människas innersta tankar och trosuppfattning?

Bengt Sjöberg skriver…

För några dagar sedan gick Migrationsverkets rättschef, Mikael Ribbenvik ut med sitt rättsliga ställningstagande kring religion som grund för asylskäl. Migrationsverket gör försök att bedöma en asylsökandes trovärdighet när det gäller religiös eller icke religiös uppfattning.

Initialt poängteras behovet av att ha tillgång till korrekt och aktuell landinformation innan utredning. Här är det viktigt att svenska migrationsmyndigheter uppgraderar sina kunskaper i flera av de nyare kristna samfunden samt andra framväxande religiösa rörelser. En organisation som har värdefull landinformation i dessa frågor är Open Doors.http://www.open-doors.se/

Som en andra punkt ges rekommendationer för bedömningen av om grunderna för ansökan uppfyller kraven om förföljelse, varvid hänsyn även måste ta till att en person kan tillskrivas en religiös uppfattning, som han/hon inte har.

Som tredje punkt ges rekommendationer för trovärdighetsbedömningen, vari rekommendationerna är att trovärdighetsbedömningen individualiseras efter de enskilda förutsättningar som råder i ärendet. Det är oftast på denna punkt som det varit problem vid konvertering till kristen tro.

Även om en person inte gjort sannolikt att han tillhör en viss religion eller att han konverterat till en ny religion bör, enligt Migrationsverkets nästa steg i bedömningen vara om personen ändå skulle tillskrivas en religiös uppfattning vid ett återvändande.

Därefter ges rekommendationer för prövningen av den framåtsyftande risken varvid särskilt poängteras att den sökande inte ska behöva dölja sin religiösa tillhörighet om han/hon inte väljer att göra det av personliga skäl. Migrationsverket har ofta skrivit i sina avslagsbeslut att ”han/hon kan återvända och ligga lågt med/hålla tyst om sin kristna tro.

Migrationsverket menar i sitt ställningstagande att ju senare man konverterar, desto svårare blir det att anses som trovärdig konvertit.
Även om jag förstår att en och annan försöker konvertera för att på så sätt få uppehållstillstånd när man försökt andra argument, menar jag att man måste få byta religion eller om man så vill, avsäga sig all form av religion, när man vill i livet. Ämnet i sig är svårt, för det går inte att med färdiga mått bedöma en människas innersta. Nu när det finns regler att gå efter kan man kanske säkrare göra en trovärdighetsbedömning, men det kommer säkert även i framtiden att bli diskussioner och finnas olika åsikter/bedömningar.

En punkt i det rättsliga ställningstagandet är jag mycket tveksam till. Ribbenvik skriver:
- om personen säger sig vilja missionera i sitt gamla hemland kräver det extra utredning.

Man ska kunna visa att den aktuella församlingen har en missionerande verksamhet i det aktuella landet och om den sökande tidigare – i hemlandet eller i det land där han/hon söker asyl har eller har haft en missionerande verksamhet. Här ser jag ett problem. Vi kan inte vara med och avslöja kristen underjordisk verksamhet i länder som Iran och Afghanistan till exempel. En församling kan inte utlämna människor som samlas i hemgrupper för att studera, fira gudstjänst eller som träffas för att ta del av internet eller TV-kanalers utbud.

Ribbenvik skriver vidare: ”En trovärdighetsutredning av religiös övertygelse bör inkludera detaljer om vilka möjligheter som generellt sett finns att utöva religionen i hemlandet, hur sökanden i hemlandet haft och gett uttryck för sin religiösa övertygelse samt hur sökandens religiösa övertygelse uttrycks i det land där han eller hon söker asyl. Vidare bör information inhämtas om karaktären av sökandes trosuppfattning, sökandens religiösa erfarenheter; såsom hur hans/hennes tillbedjan genomförs, vilka ritualer som han/hon engagerar sig i inom sin religion, betydelsen av religionen i hans/hennes vardagsliv, vilka värden religionen ger individen etc. När det gäller sökandens kunskap om sin religion måste beaktas att inte alla troende känner till detaljer inom religionen.

En trovärdighetsutredning efter konvertering bör även inkludera utredning om eventuell koppling mellan tidigare tro och den nu antagna tron (likheter/skillnader), eventuell oviljamot den tidigare tron, hur den sökande kommit i kontakt med den nya tron, genomgångna riter inom den nya religionen, hans/hennes erfarenhet samt kunskap om denna religion och existensen av bevis gällande medlemskap i den nya religionen.”

Det kommer att vara viktigt hur pastorer/präster utformar sina intyg. Det gäller att noga pröva dem som önskar konvertera, ge dem ordentlig undervisning, klargöra de risker som finns med att låta döpa sig och efter betänketid, undervisning, bön och församlingsgemenskap ge allt stöd för att konvertiten skall få del av gemenskapen och sedan få ett väl underbyggt och fullödigt intyg till stöd för sin välgrundade övertygelse och vägen fram till en tro.

Migrationsverket måste förstå att de inte kan kräva att t.ex iranier och afghaner kan ha med sig intyg om dop och medlemskap eftersom det kan vara förenat med dödsstraff att skriva ett intyg om att man t.ex. döpt en fd muslim. Här får man ta hänsyn till andra bevis och faktakunskaper.

Artikel om rättsliga ställningstagandet och en intervju med mig i DAGEN

www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=298673

Apostlagärningarna på bönekvällen

Markus Sand skriver…

Har precis kommit hem från en bönekväll vi haft i Rinkeby Internationella Församling. Det var en riktigt härlig bönekväll. Vi var elva personer tror jag och vi kom från sex eller sju olika länder/folkgrupper. Vi förenades i bön för Rinkeby och människorna vi möter här som i sin tur kommer från alla möjliga olika länder. Trots att det var lite språkförbistring ibland så upplevde vi en tydlig närhet och enhet i bönen.

Vi sjöng och bad på våra olika språk. När någon skulle säga något fick det tolkas till/från svenska, spanska, arabiska och en del bulgariska. Någon sa att det här är ju som Babels torn, men då protesterade en annan och vi kom fram till att det är snarare som på pingstdagen i Apostlagärningarna 2, där man talar om Guds stora gärningar på olika språk. Eller tänker jag nu, var det kanske som i Uppenbarelseboken 7:9 där det är folk från alla folk och länder och stammar och språk som tillber Herren?

Vilken förmån det är att få finnas i ett sammanhang där världen är så nära. Det blir ofta en stor frihet då, att man får vara som man är. På bönekvällen bad några ivrigt och högt medan andra var betydligt tystare. Det spelar ingen roll, ingen sticker ut när alla ändå är så olika!

Vem tar ansvar för integrationen?

Carl-Johan Freed, pastor i Skarpnäckskyrkan i Stockholm skriver:

Här har vi inte någon flyktinganläggning. Och därmed inte så väldigt många nyanlända eller asylsökande. Däremot många som befinner sig i senare skede. Tack, Bengt Sjöberg och ni andra – vi kämpar alla för samma sak – bara i lite olika stadier för våra nyfunna vänner.

I vårt område ställer man sig frågan: Hur ska jag få ihop livet med SFI-undervisning, boende, barnens skolgång, ekonomi och framtida jobb? Ja, hur blir man en del av Sverige när man väl kommit hit och får stanna? Vägen tycks lång… I Skarpnäckskyrkan där jag verkar finns många som kommit en bra bit på väg. Vi har sådana exempel också i vår omgivning. Men samtidigt – detta gäller inte alla; många känner fortfarande utanförskap. Och måste det ta så lång tid innan man hittar ett liv i Sverige?

Jag personligen lever mycket med integrationsfrågorna. Vem tar ansvar? Var ligger initiativet? Hos politikerna? Myndigheterna? Arbetsplatserna? Som vi alla vet så blir ”allas ansvar” lika med ”ingens ansvar”. Jag tycker mer och mer att INGEN tar anvar för integrationen. Det offentliga Sverige abdikerar. När Sverigedemokraterna tjafsar duckar man och säger något poltiskt korrekt om vårt gemensamma ansvar. Men tar vi vårt gemensamma ansvar i det offentliga Sverige? Nej, jag tycker inte det. För hur ska jag annars tolka denna brist på intresse som jag ständigt möter? Jag skickar frågor till såväl regering som ansvariga i Stockholms stad. Men det är trögt med svaren. Man vill gärna skriva fina paroller på sina hemsidor. När det kommer till konkret handling, ja då blir det tyst…

Lite tillspetsat gör jag följande analys: Sossarna har i årtionden ropat i på solidaritet (”Kom till Sverige så ska ni få hjälp och skydd!”). Moderaterna har på senare år svarat med rop om frihet och möjligheter (”Kom till Sverige så ska ni få studera och jobba!”). Och ändå ser vi människor som trots bidrag, studier och arbete känner att de inte är en del av Sverige. Både högern och vänstern har glömt mötesplatserna människor emellan bortom flyktingförläggningar och arbetsplatser. Ställen där såväl svenskar som invandrare integreras. Jag tänker på grannskap och bostäder, samverkansgrupper och nätverk, föreningar och kyrkor osv. Här finns multum att göra. Arbetet har bara börjat.

Jag återkommer i frågan… Just nu håller vi kontakten med en uzbekisk familj som kämpar på. Och gläds med en armenisk familj som döptes strax innan jul.